När kroppen inte riktigt fungerar som den ska

Jag vet inte hur mycket jag har skrivit eller ska skriva om detta i bloggen.
 
Jag gillar inte att klaga och det blir så lätt att hamna i en negativspiral vilket är så långt ifrån mig och mitt liv. Men detta upptar ju också en väldigt stor del av mitt liv så det känns konstigt att inte nämna det alls.
 
Jag har ganska stora problem med min kropp, utan att gå för djupt in i vad som felar, så slår det ut mig totalt vissa dagar. Jag har värk så att jag vaknar på nätterna och spyr och detta har resulterat i otalet undersökningar och en mängd olika behanlingar, egentligen utan reslutat.
 
Emellanåt ger jag upp och bara låter det vara, samlar kraft och försöker på nytt. Upplever att jag sällan blir tagen på allvar och har därför även börjat vända mig utanför den traditionella vården för att få någon hjälp. Det som lindrar bäst är massage, men det behandlar ju inte ursprunget utan gör mest att det går att leva.
 
Jag har två vändor nu varit ner till Trosa för behandling, en behandling jag inte testat innan och ännu är det kanske för tidigt att avgöra om det hjälper. Men någonting händer helt klart i kroppen.
 
Båda gångerna har jag kommit hem och kännt mig jätte bra 4-5 dagar. Sedan har jag fått så fruktansvärt ont i hela kroppen, tänk dig en blandning mellan världens träningsvärk, senadrag och mjölksyra. Det har gjort så himla ont att bara greppa en datamus, än värre har varit att bära vatten ut till hagarna. Då har jag fått pausa flera gånger och börjat gråta för att smärtan varit så intensiv. 
Detta har hållit i sig i 3-4 dagar, ni kan tänka er hur tufft det varit för humöret, det är dessutom svårt att vet hur man ska agera. Ska jag bara lägga mig raklång i soffan och vänta på att det ska gå över eller ska jag köra på så gott jag kan?
 
Sist körde jag på, jag red som vanligt, gick och tränade (dock super lugna pass) och blev sedan jätte förkyld. Så denna gång har jag gjort på ett annat sätt och vilat. Hästarna fick en extra dag vila och jag har krupit ner i sängen redan vid 20.00 på kvällarna.
 
Nu är jag påväg upp ur hålet och känner mig mycket bättre. Kroppen känns fortfarande inte som den ska men jag har inte panikont längre och det tror jag både jag och dom i min närhet är glada över.
 
Vad vill jag egentligen försöka säga med det här inlägget då?
Att det är svårt med en kropp som inte riktigt fungerar som den ska, att man blir sjukt trött av att ha ont, att humöret är allt annat än toppen under tiden.
 
Men man uppskattar sin vardag tusen gånger mer dom dagarna som är bra! 
 
 

Kommentera här: